Efter en timme med mitt vägval var det Sissis tur att ta oss tillbaka efter eget huvud. Då var vi mitt ute i "ingenstans" i skogen, några vägar finns det inte, utan hon fick navigera helt efter sin egen kompass. Jag vågar påstå att den är helt överlägsen de manicker vi tvåbenta går eller springer runt med i skogen, och inte behöver hon stämma av den med kartan heller! Det räcker ju inte att gå åt rätt håll i dessa trakter fyllda med mossar, tätskog och annat elände, det gäller också att hitta framkomlig väg utan att ta för många omvägar eller tappa riktningen. Mer än en gång utbrast jag "Men Sissi, där kan vi väl inte..." och innan meningen var avslutad insåg jag att hon upptäckt en älgstig genom snåren! Så många gånger genom åren har hon bevisat för mig vilken otrolig terrängkänsla hon har, och vilken duktig problemlösare hon är -som sagt, Sissihäst -alltid bäst :-)
 |
| Fikapaus i trädgården: kaffet fick jag behålla, men våfflan smakade fint :-) |
