lördag 27 juli 2013

Låt mig presentera Knytet (x ÄC n)!

För ungefär två år sedan tog äldsta dottern hand om en kattunge med så kallad trasslig familjebakgrund (ägarna mer än katterna...). En liten kolsvart semilånghårig tjej med en bedårande uppsyn, naturligtvis helt oemotståndlig! Härkomst okänd, möjligen med skogissläktingar att döma av täckhåren på ryggen. En liten långhårig huskatt helt enkelt, men med en stor personlighet!
Sedan ett halvår befinner hon -och dotterns andra två katter Quo Vadis och Cordelia- sig här med de andra katterna, och jag har haft många tillfällen att studera hennes outsinliga repertoar av bus, påhitt, originella sovställningar och allmänna klumpighet! De äldre katterna har inte så mycket till övers för henne. Hunden Enzo däremot är hennes ständiga lekkompis och brottningspartner, och de mer jämnåriga Cressida, på besök över sommaren, och Cordelia deltar också i härjningslekarna!
Förutom Knytet har hon några andra namn också, till exempel Knyt Knytsson (busexpert) och Knottet (liten, svart och irriterande)!
Det som skiljer henne mest från skogkatterna är nog temperamentet, som är betydligt skarpare än hos mina skogisar. Lek och kel övergår snabbt något helt annat,och hon har kort stubin!
Mycket kan sägas om denna lilla varelse, men tråkigt har man inte i hennes sällskap!

Någon som undrar över EMS-koden i rubriken? Svart (n) individ av den ännu inte godkända rasen (x) Äkta Charmtroll (ÄC)!

Ett litet Knyte på promenad!

Så kan man också använda en stege!
På vinterpromenad i finselen!
Fröken Knyt luftar sin krusiga mage!



lördag 20 juli 2013

Ny uppfödarkarriär?!

De senaste veckorna har det pågått en biologilektion i köket. Nej, den här gången handlar det inte om katter som fortplantar sig ;-) Det finns andra intressanta djur i vår värld, till exempel fjärilar!
I ett buskage brännnässlor ute i hagen vimlade det en dag av svarta fjärilslarver. Dessa hungriga, håriga små varelser hade framtiden utstakad för sig som fjärilsarten Påfågelsöga (Inachis io). Ett gäng fick följa med in och placerades i ett terrarium. Fascinerande att se vilka mängder nässelblad de kunde tugga i sig! I en vecka fick man hämta färska blad morgon och kväll, sedan lugnade de ner sig och plötsligt hängde ett antal puppor i terrariet. Nu var det bara att vänta!
Efter en dryg vecka började det hända saker -och i onsdags kväll kröp den första fjärilen ut ur sitt skal, och under natten alla de övriga! Terrariet bars ut, och efter att deras vingar torkat och blivit stabila släpptes de alla ut i friheten!
Några fler "kullar" har vi inte på gång, men det var mycket intressant att följa denna process, och ingen lärobok kan tydligare illustrera fjärilens väg från larv till färdig individ!    

Larverna har flyttat in -Cressida har kontrollerat och godkänt!

De ljusa pupporna syns i mitten av bilden.

Fjärilskläckning tilldrar sig stort intresse!

Svarta vingar förbereder sig för den första flygturen!

Vackert Påfågelsöga på väg ut i friheten!




tisdag 16 juli 2013

Till minne av Blueberry / Remembering Blueberry

Det har redan gått nästan fyra månader sedan Bäret (S*Zios Blueberry) hastigt insjuknade och lämnade oss. Av flera olika skäl har jag dröjt med denna uppdatering. På något sätt har det väl inte gått in att denna kamrat sedan över elva år inte finns mer. På något sätt tror jag fortfarande att hon plötsligt ska komma flygande någonstans ifrån och använda matbordet som landningsbana -var det dessutom dukat var ju utmaningen desto större!
Bäret var en hona jag köpte tillbaka efter S*Älvdansens Cornelius. Som skogkatt var hon exteriört betraktat ingenting märkvärdigt -även om hon nuförtiden skulle fått beröm för sin utmärkta bicolourteckning. Hon tog ett par CAC -sen blev det inte av med det tredje för att bli Champion, men titlar har som många av er vet aldrig intresserat mig så mycket. Hon fick tre kullar och var alltid trogen Filemon (detsamma kan inte sägas om honom...). Av deras sammanlagt sju kattungar var en odd-eyed och två helt blåögda. Det har spekulerats en del varifrån denna ovanliga gen kommer, men något säkert svar har nog ingen. En gemensam nämnare sägs vara den fine gamle EC S*Cicceorina´s Charmerande Conny (NFO a). Det är antagligen inte samma gen som för den blå ögonfärg många helvita katter har, utan här handlar det om färgade katter med olika mängd vitt. Blueberry var själv inte blåögd, men mötte man henne i mörker var ögonbottnen röd -vilket inte gjorde att hon såg mindre galen ut!
Det som gjorde henne till en mycket speciell katt var hennes personlighet! Rolig, småtokig och alltid full med upptåg! Efter några år bestämde hon sig för att bli knäkatt, och sedan dess satt man aldrig ner många minuter innan Bäret landade i knät!
Ett stort tack till Monica, S*Zios Norska skogkatter, för denna pärla! På något sätt är det som sagt svårt att förstå att hon inte längre finns i mitt liv...

It´s now almost four months since Blueberry (S*Zios Blueberry) passed away and I´ve been postponing this entry for several reasons. Somehow it´s hard to believe that my mate for more than eleven years is no longer here. Somehow I still expect her to come flying from somewhere using the kitchen table as a landing strip -with plates and food on it it was all the more of a challenge!

Blueberry was born in another cattery, but her father was S*Älvdansens Cornelius from my third litter. Her physics according to nfo-standrads were nothing special, although today she would have been given credits for her perfect bicolour pattern. She had two CACs but titles have never been so important to me and I never went for the third one. She had three litters, and she always remained faithful to Filemon (which can not be said about him...) Altogether they had seven kittens of which one was odd-eyed and two were blue-eyed. There have been a lot of speculations as to the origins of this unusual gene, but so far nobody has a definite answer. Good old  EC S*Cicceorina´s Charmerande Conny (NFO a) has been considered a common denominator. It´s probably not the same gene that give many white cats blue eyes, but a gene that is found in coloured cats with different amont of white. Blueberry herself was not blue-eyed but if you met somewhere dark her eyes looked red -a fact that certainly didn´t make her look less crazy!
What above all made her a special cat was her personality! Fun, half crazy and always full of mischief. After a few years she decided to become a lapcat and ever since you could never sit down for more than a couple of minutes before Blueberry landed in your lap!
A big thanks to Monica, S*Zios Norska skogkatter for this lovely girl. Like I said, somehow it´s difficult to understand that she is no longer around...


Blueberry 2, 5 years old
Blueberry on her 11th birthday 14 Dec 2012
S*Älvdansens Nini Ancher

S*Älvdansens Roald Dahl
S*Älvdansens Ronja, 12 weeks

S*Älvdansens Ragnar Lodbrok, 16 weeks


måndag 15 juli 2013

Roar på löshoppning

Knappt hade Roar hunnit återupptäcka hagen förrän det var dags att kliva i transporten igen. Denna gång gick färden till Äspered där löshoppning stod på programmet. Vi kom till ett fantastiskt trevligt ställe med god stämning, och i paddocken var löshoppningsbanan uppriggad. Hoppning är inget Roar ägnat sig åt de senaste fyra åren, och knappast i någon större omfattning dessförinnan heller. Så nu skulle det bli spännande att se vad han tyckte om detta, och naturligtvis hur han hade det med hopptekniken!
Det dröjde inte länge innan han förstått vad det gick ut på, och glad i hågen susade runt och hoppade! Tekniken var det inget större fel på och hindren höjdes efter hand. Som högst hoppade han 100 cm utan problem. Visst hade han kunnat hoppa högre, men det fick räcka för idag! Riktigt duktig var han, och mycket trevlig på alla sätt att åka omkring med, säger jag som var chaufför!






söndag 14 juli 2013

Roar the hippie is back!

Efter att ha varit utlånad under Annas USA-vistelse var det nu dags för Snygg-Roars återkomst på Koerhult! Snygg är han väl fortfarande, men kallas numera "hippien" eftersom kompisen som lånat honom låtit fjordmanen växa! Inget han har ont av naturligtvis, och förfärligt söt är han, med man på båda sidorna samt rakt upp!
Det blev ett kärt återseende här! Pusskalas följt av vilda glädjerusningar i hagen -inte minst Sissi dundrade på ordentligt och tog initiativ till nya rundor. Härligt att se min gamla dam så pigg!
Min lilla Geisha fick tyvärr stå inlåst i stallet för att inte lockas att springa med de andra -återkommer till detta...

En sista slurk med kompisen Alde.

Kärt återseende!

Lilla Alba hänger på farbror Roar!

Liten är snabbast!

Sissi tar innerkurva!
Ett varv till!

Efter spektaklet i hagen firade vi Annas födelsedag , den riktiga inföll
medan hon var "over there". 
  



onsdag 10 juli 2013

Musse hade ju försprång!

I lördags, 6 juli, var det dags för andra upplagan av Åsaloppet, arrangerat av idrottsföreningen i det lilla samhället i norra Halland. När jag hittade loppet var det redan för sent för ordinarie anmälan, men det gick bra att efteranmäla sig på plats! Huvudloppet var tio km, men eftersom nästan hela sträckan löps på asfalt fick det räcka med motionsklassens fem km. Joel, sju år, följde med och sprang barnklassens 1,3 km. De enda tävlingar han springer annars är i skogen med karta och kontroller, och dessutom en vuxen -oftast jag- som "skugga", då barn i den åldern vanligtvis inte orienterar helt själva. Han blev minst sagt förvånad när han insåg att här fanns det inga kontroller! "Men varför ska man bara springa?"  Och till råga på allt skulle han behöva springa själv, om än i sällskap med ett stort antal andra knattar... Men motståndet övervanns och han kämpade sig runt i värmen!
För hade sommaren inletts med vad som närmast liknat höstrusk, så kom värmen med besked just den här dagen! Så efter att ha tillbringat några timmar på en solig idrottsplats var det sen dags att springa i värmen också. Lite jobbigt, men roligt ändå, och mitt mål att springa under 30 minuter nådde jag -29.26 stannade klockan på, och jag är ganska nöjd med det.
Loppets mest prominente deltagare var vår landslagslöpare Mustafa Mohamed, som sprang 10 km som en uppladdning inför VM i maraton. Solklar seger naturligtvis! Tyvärr kunde jag inte se målgången då min klass startade tjugo minuter senare och han alltså gick i mål långt innan jag kommit halvägs...
Men vi hade faktiskt samma tid! Men, ja just det ja, han sprang visst dubbelt så långt på den tiden ;-)

Belåten deltagare i P06!
Inför starten i 10 km

En mycket värdig vinnare i Herrar 10 km!

Dessa superhjältar sprang också idag -med ett särskilt syfte. Läs mer på bloggen  Springerförlivet!

tisdag 2 juli 2013

Träning på hästens villkor!

I söndags var jag och Anna på kurs med Sissi i Hallands Fjordhästförenings regi. Ingemar Vendelstrand lärde oss mer om naturlig hästhantering, och även om jag kanske inte är total nybörjare så får man alltid nya insikter. Inte minst att träna med sin häst på plats under kunnig ledning var väldigt givande!
Stort tack till Ingemar som delar med sig av sina kunskaper -kunnig, ödmjuk och alltid med hästens bästa för ögonen. Tack också till familjen Dalenbäck som stod för värdskapet!

Malene har inga svårigheter att få Loiden (e Heiden 132) att sätta framfötterna i däcket!

Betydligt svårare är det att få hästen att gå med bommen mellan hovarna!

Jennifers Idun (e Mimer 200) står stadigt på lastpallen.
Sissi (e Priffe 161) gör halt över bommen. Med sina 21 år var hon äldsta hästen för dagen...



...och yngst var ettårige nordsvenska hingsten Berg Vind (e Isvind 1924).
 Ett yrväder som kommer att bli en riktigt flott kille!

måndag 27 maj 2013

Hundlöpet -vilken succé!

Aktiviteterna med Enzo har mest legat på vardagsnivå, det vill säga ingen organiserad hundverksamhet. Det han är med på mest är att springa med på löprundor, och springa är det som gör honom lyckligast, vinthund som han är!
När jag efter att ha googlat på löptävlingar för egen del hittade varianten springa med hund var det självklart att anmäla. Att tävlingen dessutom gick i Göteborg, en knapp timmas bilresa västerut, gjorde ju inte saken sämre!
Veckan före Hundlöpet såg det dock lite mörkt ut med deltagandet: en förkylning låg och lurade med halsont och mer värk i kroppen än vanligt... Men som så många gånger förr fick förkylningen vända i dörren, så dagen innan provsprang jag en runda. Det kändes helt okej, och i söndags (26/5) begav vi oss till Skatås friluftsområde. Lite småläskigt var det med så många hundar tyckte Enzo -som mest umgås med katter!- men när han insåg att vi var där för att springa var lyckan total! Visst kunde jag ana en viss frustration under loppets gång: "Varför får inte jag springa lika snabbt som vissa andra, och flåsa jag med?" Jo, matte måste ju hänga med också!
Och matte hängde faktiskt med riktigt bra: fem km på drygt 31 minuter i kuperad terräng, placering 30/141, (tvåbenta)herrar inräknade, är jag alldeles nöjd med!
Enzo var fullständigt oberörd av de tjugofem gradernas värme, och inte ens törstig efter målgång. Han stirrade med fasa på hur några stora långhåriga hundar svalkades av med vattenslangar! Och jag tror han blundade när vi sprang förbi en lurvig vovve som kylde ner sig i ett vattenfyllt dike efter cirka två kilometer...

Hundlöpet var ett fantastiskt trevligt arrangemang! Underbar terräng, glada hundar och ägare, och en mycket positiv stämning! Här fanns utrymme för hundar av alla former och storlekar, och ägare med för den delen ;-) Alla tog sig också runt i ett tempo som passade den egna och hundens fysik, efter att ha skickats iväg med uppmaningen "Run happy!", och det tror jag att alla gjorde!

Ett stort tack till Thomas M och hans duktiga stab av funktionärer! Hundlöpet kommer att genomföras på ytterligare tre platser under 2013 -Sundsvall, Malmö och Lidingö- så håll utkik på Hundlöpet om du vill ha en rolig upplevelse med din hund!

Enzo och jag återkommer nästa år -och då ska vi träna för 10 km! Så, nu har jag sagt det...

Start- och målportalen 
Enzo till synes oberörd efter loppet!
Här går starten i 10 km-klassen!


söndag 24 februari 2013

Min lilla timmerhäst!


Idag fick mitt shetlandssto Almnäs Geisha i uppdrag att hämta ett par stockar uppifrån skogen. Detta är inget  hon gjort ofta, men som den kloka och positiva häst hon är tog sig an uppdraget med glatt humör. På med svängel och timmersax och iväg! De senaste dagarnas kombination av sol och minusgrader gav ett perfekt "före" och lasten gled lätt efter saxen! Den ena stocken låg så till att för att inte behöva ta sig ner för en hal och otäck brant fick vi gå en knixig stig genom skogen för att komma ut på den vanliga stigen igen. Både Geisha och jag fick tänka till ordentligt för att inte stocken skulle fastna på vägen mellan stora stenar och trädstammar. Jag kan bara säga att hon skulle bli en suverän timmerhäst i det lilla formatet!

Uppvärmning på gårdsplanen med äldsta dottern vid tömmarna.
Halt för att invänta fotografen
 -lille Enzo hänger med efter den stora "pinnen"!

Här glider stocken fint på det frusna underlaget!



söndag 20 januari 2013

So long, Roar!

Efter att min dotter Anna åkt till Californien och Santa Barbara i början av januari för en termins studier,  har fått Roar fått ett tillfälligt hem hos en kompis till henne. Min tid räcker inte till, och nu får han massor med pyssel, omvårdnad och inte minst motion! Så för en vecka körde jag honom till en gård norr om Borås där han förhoppningsvis ska stanna tills Anna kommer tillbaka i början av sommaren.  

Till stallkompis har han en häst som har en särskild plats i mitt hjärta: varmblodsstoet Alde. När jag träffade henne första gången var hon i amatörträning hos en kollegas man. Hon hade inte haft några framgångar på tävlingsbanan, men tränades fortfarande. Jag fick tillfälle att köra henne också, och springa kunde hon! Hon var mycket trevlig att köra, och hade egentligen både farten och en bra trav -det som fattades som jag uppfattar det var det som kallas "löphuvud". Hon tyckte helt enkelt att det var al(l)deles okej att andra hästar var framför henne! Och med den inställningen vinner man inga lopp... Ingen visste om hon var riden tidigare, men jag började så smått och det var inga problem, förutom att hon i början hade uppenbara problem att balansera sig med en ryttare på ryggen. Lånade henne över sommaren, och som den positiva häst hon är gick det bättre och bättre. När hon efter sommaren åkte hem var hon till salu som ridhäst. När inga seriösa köpare hörde av sig skulle hon av ägarna skickats på slakt... Tack och lov ville ödet annorlunda och i praktiskt taget bokstavligen sista minuten köptes hon av en kompis till Anna. Denna tjej har lagt ner ett fantastiskt arbete på Alde, och det var verkligen underbart att se henne, vid liv och välmående!
En anledning till att jag fäst mig vid denna milda, kloka häst är att hon påminner så mycket om det varmblod jag växte upp med -både till sitt sätt och utseende!

Inte alls så ynklig som han ser ut -det här blir spännande tyckte Roar!

Lina och Roar

Lycka att få se min gamla vän igen!

Joel minns mycket väl stora, snälla Alde -kärt återseende även här!


Alde har just fått syn på Snygg-Roar!

Aldes lille kompis Isak